ca 03.00 natten till Torsdag 13 Augusti vaknar jag av att det gör lite ondare än vanligt i magen. jag lyckas iaf ha kontroll på mig och andas "-in genom näsan, ut genom munnen". Somnar om mellan "värkarna" som verkar komma med ca 10-30 minuter mellan. Kvart i sju ska jag upp med Liam för att göra honom iordning för dagis, men väcker Steve och säger att han får ta det för jag har så himla ont. Under tiden de är iväg, vid 08.00 tiden ungefär ringer jag mamma som ska vara skjuts till förlossningen och säger att hon nog kan bege sig in mot stan för det kan vara på g. och man har ju hört att det kan gå snabbt med andra barnet så lika bra att hon kommer.
Vi sätter oss i soffan och kollar på komedin Baksmällan som vi laddade ner. busigt. Mamma och Steve skrattar ikapp, jag har det mindre roligt. Värkarna kommer oregelbundet ca 10 minuter imellan kanske, men gör FRUKTANSVÄRT ont. Lägger mig ner i soffan när de kommer och kramar sönder Stevestackarns hand. Kl 11.07 ringer Steve tll förlossningen. Berättar att det är 4-10 minuter mellan värkarna och att jag upplever dem väldigt smärtsamma. nej varken slemproppen eller vattnet har gått. De säger att vi gärna får komma in på kontroll för att se hur mycket jag har öppnat mig och hur barnet ser ut att må. Nej tack tänkte vi. Vi åker inte in i onödan en gång till. Mitt mål var att inte åka in innan huvudet är ute. Bestämmer mig för att pina mig ännu mer och ger mig fan på att stå upp genom värkarna, nu var jag trött på att vara gravid. ungen ska ut. pungt slut.
Steve värmer lite spagetti och köttfärsås så att han ska orka med en lång dag. Då helt plötsligt sätter det igång. jag behöver gå på toa. Blod i trosorna! tjoho ett tecken. Nu helt plötsligt är det 3 minuter mellan värkarna! Steve stackarn får SLÄNGA i sig maten, mamma springer och hämtar bilen.
Resan är minst sagt smärtsam men ändå inte olidlig. Fram till vi kommer in på sjukhusområdet har jag kunnat ha kontroll på min andning. Plötsligt kommer en krystvärk! Å från ingenstans dyker det upp en jävla lastbil som tar upp HELA vägen! mamma slänger sig ut genom dörren å skriker på schaffisen att han MÅÅÅÅSTE flytta på sig! lätt... haha. iaf kommer vi förbi och in till förlossningen. Nu är klockan ca 11.50 torsdag förmiddag
Där de upptäcker att jag är öppen ÅTTA centimeter! Direkt in i en sal där jag får lustgas. åååå va skönt det va! behöver kanske inte säga att någon annan bedövning hanns det inte med...
Steve är en ängel och servar mig med saft och äcklig energidricka. Han var verkligen som gjord för att sitta med och lugna en. tack älskling, du är bäst!:) Värkarna lugnar ner sig lite, men på 20 minuter är jag HELT ÖPPEN. Sen går tiden, jag andas och andas. De tycker värkarna är lite svaga och vill sätta dropp. Då får ungen en jäkla fart. Tre krystvärkar senare, kl 13.18 är hon ute. Navelsträngen är virad TVÅ varv runt halsen och har en knut på sig. Trots det har alla tester hela graviditeten vart perfekta. En riktig liten fighter våran sessa:)
Inga bristningar. jag är chockad. Vilken otrolig lättnad. Efter att ha sett programmet Sex Education på 3an där de pratade om 3e gradens bristningar å allt var det var var man ju lite nojjig hehe. Men det är bara att inse; JAG ÄR GJORD FÖR ATT FÖDA BARN HELT ENKELT:)
Men en komplikation blir det, en vanlig sådan tydligen. jag slutar inte blöda, utan får dropp som ska dra ihop livmodern. Barnmorskan praktiskt taget hänger på mig och trycker ut massa koagulerat äckligt blod. det gjorde fan mer ont än att klämma ut ungen:)
Det var allt jag spontant kunde skriva ner. Kommer säkert på massa andra saker sen men detta får räcka. Herregud blev ju en hel novell. ny karriär kanske? eller suruatmamma (jaja ursäkta min stavning)....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar